Tillbaka vid tangentbordet

Har varit på konferens ett par dagar och haft lite semester från nätet. J
 
ag är glad att jag tog mig iväg i helgen, hade länge funderingar på att komma upp med någon ursäkt för att slippa.
Vi hade en trevlig helg tillsammans och på kvällen blev det lite deep-talk. Jag berättade helt sonika om vår situation här hemma och hur förtvivlad jag är. Inga muntra ord och många tårar. Det var skönt att ändå få det ur sig, för läget är nästintill desperat och jag drömmer mardrömmar varje natt. Varje dag har jag ett tryck i bröstet, ångest kallas det visst, och huvudvärken är min ständiga följeslagare. Det är konstigt vilken helande effekt det ändå har bara att någon lyssnar. Lyssna, några frågor och inga idiotiska kommentarer. Det var tur för jag hade nog inte orkat mer idioti vid det här laget.
Jag tror mina vänner kanske blev lite överrumplade. De såg lite bekymrade ut. Jag tror nog nästan att de aldrig under alla dessa år vi känt varann sett tårar rulla ner för mina kinder, jag gråter helt enkelt inte i första taget när någon är i närheten. Inte för att jag egentligen ser det som någon svaghet, det är bara det att jag inte vill vara en lipsill och jag känner mig obekväm, och så löser ju tårarna sällan några problem.
 
Trycket i bröstet har lyst med sin frånvaro de senaste dagarna och huvudvärken likaså. Sinnet känns lite lättare. Jag försöker ta tillvara på det, det finns säkert så många tunga dagar att genomlida framöver ändå.
 


Kommentarer
Anna

Hej!
Började följa din blogg och några andra som skriver om sina ivf-resor eftersom en nära vän precis gått in i sin Ivf-snurr och jag ville sätta mig in i vad det handlade om och dylikt för att kunna vara ett stöd för henne på bästa sätt. Jag känner inte dig så jag har egentligen ingen aning, men utifrån vad du skriver så verkar du så ledsen så jag vill bara skicka en hälsning med kraft och hopp. Ta hand om dig och din sambo

Svar: Vad ambitiöst av dig att "läsa på". Efter att ha haft det så motigt med mina nära vänner som fällt så klumpiga och rent idiotiska kommentarer så kan jag inte nog poängtera hur viktigt det är att ha någon som lyssnar och försöker förstå, en eloge till dig!
Rebria

2013-04-18 @ 21:13:54


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0