Svart blogg fortsättning eller Var är mina vänner när jag behöver dem?

Det är söndag förmiddag och jag har ätit en lång frukost läsande olika ivf-bloggar. Sedan blev jag bara sittande här, oförmögen att ta mig för med något vettigt. Jag vet inte riktigt om jag bara är orkeslös eller om jag är arg eller ledsen.
 
Jag saknar mina vänner och samtidigt så är jag arg på dem. Jag har en av mitt livs största kriser och allt jag får höra är att det inte är så farligt. "Det ordnar sig säkert ska du se", "Du är nog för stressad och det vet ju alla att det inte är bra för fertiliteten", "Gör ni på rätt sätt då?", "Ni har ju inte försökt så länge, det tar ju tid ibland", "Ni kan väl adoptera då", "Alla behöver ju inte ha barn", "Ni kan väl bara göra ivf då"
 
Jag skulle kunna fortsätta i all evinnerlighet. För några av mina närmaste vänner har jag valt att berätta. Mina vänner, som jag har valt med omsorg för att jag tycker att de är bra och vettiga människor. Mina vänner, som jag har kunnat diskutera kraschade förhållanden, misslyckanden, sjukdom och död med. Men inte det här.
Jag har inte orkat prata med någon av mina vänner om det här på många månader. Jag orkar inte höra att det inte är så farligt, jag orkar inte lyssna på idiotiska råd som är långt under deras värdighet. För mig är det här blodigt allvar, jag vet snart inte om jag orkar längre, jag kanske inte överlever det här.


Kommentarer
M

Hej där. Jag vet hur det känns! De där tröstande orden om att det löser sig och att man ska slappna av för då händer det. Det är svårt att hitta styrkan med så många tankar som maler i huvudet, mängder av sprutor, hopp och besvikelse. Tror inte man kan förvänta att vännen som inte varit det igenom kan förstå. Kanske kan man säga det, att jag har behov för att prata, berätta, älta och utan att du ger "goda råd" eller tröst till mig. Jag har ett par vänner som jag kan säga till att allt är skit nu, kan vi göra något så jag slipper tänka? Simma, springa, pyssla, vad det nu kan vara.

Häng i. Snart har du en plan för nästa försök. Då gör du vad du kan, när du följer planen, tar sputorna osv.

Fortsätter följa din blogg. Dina tankar påminner såmycket om mina egna.

Styrkakram!

Svar: Ja de där tröstande orden får så ofta motsatt effekt, tyvärr kommer de fort och är svåra att hindra. Jag har faktiskt försökt förklara vetenskapliga läget kring stress osv men nog fasen är det som att ingen hör vad jag säger för det kommer som ett nytt slagträ igen och igen- tröttsamt! Kul att du vill läsa allt gnäll jag får ner i text :)!
Kram
Rebria

2013-04-07 @ 16:30:10
Karin

Vännen - du okända! Dina tankar påminner också om mina. De mörka stunderna, som stundtals tycks ta över och inte lämna något spår av ljus. Någonstans blir det ändå bättre, men det är en tuff väg, jag vet.

Ta hand om dig.
Kram

Svar: Ja, inte för att det ger en fler barn eller att jag önskar någon denna olycka, men ibland är det skönt med fler i samma träsk. Kram tillbaka
Rebria

2013-04-07 @ 16:35:53
URL: http://villbli3.bloggplatsen.se
Fiffig

Jag känner också så väl igen det där. Jag behöver älta mycket i perioder och jag tänker att det vill ingen kompis höra. Min sambo är fantastisk men ibland fastnar man liksom i samma negativa tankespår där.

Om du inte redan går hos någon utomstående för att prata kan jag verkligen rekommendera det. Ofta kan man få kontakt via sin ivf-klinik. Man måste inte vara psykiskt sjuk, som jag först trodde, för att behöva prata av sig. Sen i höstas går jag hos en terapeut och det har verkligen räddat mig! Jag är fortfarande skitledsen ibland, men jag går inte under. Och jag kan numera se att det är en helt normal och sund reaktion att vara ledsen och eländig när man utsätts för detta.

Hoppas det ljusnar lite snart, och att du går in i nästa behandling med nytt hopp!

Fiffig

Svar: Om du inte känner att frågan är för privat, vad brukar du och din terapeut prata om? Vad har hon/han för utbildning och tillhör vad för enhet? Jag har funderat på det där med att gå och prata med någon men det har inte blivit så av flera anledningar. Dels har ingen erbjudit oss något sådan utan det är något som vi själva måste be om i så fall. Sen är det också så att det fungerade inget bra med vår lokala ivf-klinik så vi går nu på en klinik som ligger 3,5 timme bort med bil, så det känns lite för långt bort att åka. Det finns ju ofta samtalskontakt på vårdcentral osv men det känns som att det inte är någon som egentligen har någon större erfarenhet av barnlöshet och jag jobbar själv inom vården så det känns sådär att gå till vårdcentralen av den anledningen också.
Rebria

2013-04-07 @ 16:52:09
URL: http://fiffig.bloggo.nu
Jakteneftertotallycka

Usch va arg jag blir!!!! Dina närmsta vänner borde vara mer förstående och det gör mig så upprörd när de inte förstår. Tyvärr känner även jag igen mig och det sårar så otroligt djupt. Ibland borde man kanske våga bli arg (inför dem) så att de förstår att det inte är okej- men å andra sidan är det nog inte möjligt att få dem att visa empati eller förståelse.
Tur att alla ivf-bloggare finns och peppar varandra... Stor kram

Svar: Ja jag är med arg, eller egentligen är jag faktiskt mest ledsen om jag verkligen känner efter. Det är så tråkigt att så många ska behöva känna igen sig i mina rader. Jag tror att jag behöver ta upp det här med mina vänner, hur jag känner kring deras kommentarer och beteende, om inte annat för min egen skull. Just nu känner jag mig inte riktigt i form för det, men jag ska försöka göra det när jag orkar. Kram
Rebria

2013-04-07 @ 18:50:47
URL: http://jakteneftertotallycka.blogspot.se/
Lena

Tyvärr känner jag igen mig. Besvikelsen. Var är de någonstans? Men samtidigt en skuldkänsla över att man känner som man gör. Jag blir arg på mig själv att jag inte säger till dem att jag behöver mycket mer. Att jag förväntar mig någon form av stöd. Men vi finns här för dig. VI som går igenom samma sak kan verkligen förstå. Massa styrkekramar!!!! <3

Svar: Det är så tråkigt att vi är så många som genomlider samma oförståelse av omgivningen, som om inte barnlösheten vore straff nog. Det är så träffande, precis som du säger så känner jag skuld för att jag är besviken på dem, knäppt. Ibland är det svårt med sund självhävdelse/tala om sina egna behov och ibland är man kanske lite för bra på teater för sitt eget bästa!
Rebria

2013-04-07 @ 19:50:06
URL: http://jagelena.blogg.se
Fertilitetsresa

Men vad ledsen jag blir att läsa detta! SÅ okänsligt, när du som mest behöver värme, tröst och stöd! Kab du kanske skriva ett mail eller något och berätta vad du känner, att du behöver dem och deras stöd? Att det är jobbigt att de inte förstår. Kanske länka till en sida med information till anhöriga eller liknande?
Önskar jag kunde ge dig en kram och lyssna på dig,dina tankra, känslor, farhågor - allt!
Många många kramar

Svar: Ja, ärligt talat är kommentarerna faktiskt riktigt klumpiga. Om vi vet hur man gör barn...? Vet faktiskt inte vad jag ska säga. Tror de flesta i Sverige i vuxen ålder är rätt så medvetna om det, med mitt jobb känns det nästan som en ytterligare förolämpning med en sådan kommentar. Det enda som gör att jag inte säger upp kontakten är att jag tror att de trots allt menar väl. Men det gör ont när jag skulle behöva stöd och tröst och inte fler slag i magen. Jag tror jag ska försöka prata med dem om hur jag känner men just nu orkar jag inte.
Rebria

2013-04-07 @ 21:13:24
URL: http://fertilitetsresa.blogg.se/
Anonym

Jag är hemskt ledsen för eran skull. Det gör inte att du mår bättre men jag känner med dig.

Jag gör mitt första försök nu och har redan laddat -för det värsta, att det inte blit något. Mentalt är jag totalt nedbruten och blir bara irriterad på t o m min familj som inte förstår vad jag går igenom och har valt att inte prata om det och i så fall ska det vara på VÅRA VILLKOR, pratar jag inte om det, har mina vänner inte rätt att prata om det. Skör. Själv har jag gjort upp en plan B, så att jag den dagen det är negativt orkar gå upp när testet är negativt eller t o m missfall, jag känner där vi befinner oss nu (krisen) ofta att jag inte har något att leva för trots att jag har min fina man. Vi har bestämt att skaffa hund om om tre veckor när vi skall göra vårt första test, eller om det blir fel under graviditetns gång och vi får missfall, jag är egentligen ingen hundmännsika men jag måste ha något nytt liv i mitt hus som får mig att le och egentligen är det inte DET jag vill men nu har vi bestämt oss för det. Så jag har en B-plan för jag orkar inga fler motgångar. Det är en känsla blandat av upprymdhet och rädsla. Den är hemsk!

Det kommer bli bra men det kommer ta tid.

Kram /An

Svar: Jag har faktiskt också börjat tänka på det här med hund. Har haft det tidigare och saknar det ibland, men det passar inte in i mitt liv nu, har redan tillräckligt mycket. Komiskt nog så drömde jag faktiskt att jag och P skulle köpa hund efter att jag läst din post. Lycka till med ert försök!
Kram
Rebria

2013-04-08 @ 11:03:38
Fiffig

Klart du får fråga! Min terapeut fick jag kontakt med genom mitt jobb. Jag har tur i oturen och jobbar inom en organisation som har vana vid att stötta människor med svåra livsfrågor eller kriser. På grund detta finns det även goda möjligheter för de anställda att gå i samtal. Jag vill inte skriva ut här vad jag jobbar med, men vill du veta mer om det kan du mejla mig. Min terapeut har ett yrke inom organisationen där det ingår att ha samtalastöd. Lite svårt att skriva ut mer exakt vad det är för yrke här, som sagt.

Terapeuten hade väl inte jättemycket erfarenhet av barnlöshet innan hon träffade mig, men egentligen spelar det nog mindre roll. Hon ställer frågor och resonerar. Vill jag ha medicinska svar vänder jag ju mig till mina läkare.

Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Ibland när jag kommer dit tänker jag att hjälp, vad ska vi prata om en hel timma! Men det brukar vara det minsta problemet att fylla ut tiden. Hon vågar utmana mig i tanken och kan ställa frågor för mig att fundera över. Som tex kan du leva ett liv utan barn? och så vidare. Det är svårt att säga om det "hjälper". Men jag tycker det är lite lättare att andas efteråt!
Hör av dig om du vill veta mer!

Svar: Haft lite fullt upp ett par dagar, jag ska fundera litegrann och så kanske jag slänger iväg ett mail till dig någon dag framöver! :)
Rebria

2013-04-11 @ 18:32:23
URL: http://fiffig.bloggo.nu


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0