Ja imorgon är det dags. Som vanligt blandade känslor. Det ska bli bra att få se hur det ser ut och förhoppningsvis så är allt just bra.

Fast jag hatar så innerligt gynundersökningar, verkligen. Det spelar ingen roll att vi sist vi var där fick se Snuttman ett par mm stor, jag känner mig nästan sjuk i kroppen så motbjudande är tanken att gå dit. Kanske kan man tycka att jag borde vant mig efter alla utredningar och otaliga behandlingar men uppenbarligen inte. Håll tummarna för oss!

Jag har jobbat 13 dagar i sträck (jo, jag vet det är självförvållat)  och idag kunde jag äntligen få njuta av en ledig dag. Snuttman firade in den nya dagen med förkylning och att vakna otaliga gånger under natten. Jag är också rätt förkyld. Vet inte om det är förkylningen, jobbsviten eller plusset som gör mig trött, eller så är det kanske en kombination av allt. Jag vågar inte riktigt skriva "detdär". att jag skulle vara ... 

Jag fortsätter att oroa mig, främst för att det ska vara något tok, drömmer om missfall och tråkiga besked på VUL, Jag ser det ändå som en fördel att det är det jag oroar mig för och inte vår i övrigt helt o-optimala situation med P som nu har varit arbetslös i över 2 år. Kanske känner jag mig ändå lite upplyft av min extra jobbvecka som kommer ge oss ett välkommet klirr i kassan. Trots allt är jag väldigt tacksam över att arbetsmarknaden för mig är så pass god och att jag, visserligen med en del slit och en arbetsvecka långt överskridande 40 timmar,  ändå har en möjlighet att dra in dessa goa extrapengar. Funderar givetvis på om jag vågar och orkar ge mig på några fler veckor, men om allt går som det ska finns ju risken för att jag snart mår lika dåligt som när jag väntade Snuttman.

Nu ska jag i alla fall sova, snor-pellarna  dvs Snuttman och jag,  har isolerats i vanliga sovrummet då P hoppas slippa baciller om han inte sover med oss. Jag hoppas på en bra natt inför kommande jobbvecka!

Den gångna veckan har tickat på rätt fort. Vi åkte iväg till Ps föräldrar på höstlov en vecka. P och Snuttman har varit hemma o jag har jobbat extra. Det blev en öite längre vecka med jobb

från måndag till sent på söndagen. Och så är det 

ju alltid lite spänt att vara på helt nya ställen. 

Efter väl genomförd vecka styrde vi kosan hemåt

tidigt imorse för att hinna hem innan jag började på mitt vanliga jobb igen. Nu har jag just kommit hem och imorgon åker jag iväg på kurs och klockan ringer redan innan sex, snark. 

Kunde inte låta bli att inhandla två digitala test med veckoindikator. Jag gjorde det första redan iförrgår på RD 9 (motsv 4+0) och det visade redan gravid 2-3 v vilket känns lovande.

Vi är bortresta hela veckan, iväg på "höstlov" och bor hos svärföräldrarna. P och Snuttman är hemma och jag jobbar extra på en ny arbetsplats hela veckan, måndag till söndag. Det är således lite dåligt om tid för oss själva och vi smyger runt här hemma och ler lite hemlighetsfullt mot varann. Nu ska jag sova så att jag orkar med helgens arbetspass.

Ja, idag reste jag alla milen till ivf-kliniken och fick insatt ett upptinat embryo. Hur knasigt är det inte egentligen? Potentiella frön till små barn - i frysen..?

 

De var som alltid trevliga och profesionella och jag var nervös och hade världens hjärtklappning. Trots att jag själv jobbar inom vården så ogillar jag starkt "vårdmiljöer" med väntrum när jag själv är patient. De är ångestframkallande. Många gamla känslor sköljde över mig igen och även om det kan kännas jobbigt så finns det ändå en så fundamental skillnad -nu finns en alldeles underbar liten pojke hos oss som jag är så tacksam över.
Nu är jag så trött att ögonlocken dalar så fortsättning följer en annan dag...

Nej, jag lovar jag har ingen annan. Det är inte dig det är fel på, det är jag. Jag har inte riktigt orkat, inte riktigt tagit mig för. Men jag tycker fortfarande om dig. Saknar dig. Tänker på dig, ofta. Allt som jag skulle vilja berätta, men istället är jag bara tyst. Jag kan inte lova att jag ska bättra mig, men jag ska försöka. Det händer en del spännande saker som jag vill berätta om.

Huset ekar tomt. Jag är alldeles själv hemma. Snuttman och P har åkt iväg en sväng till P:s föräldrar som bor ett par timmar bort, jag skjutsade dem till tåget imorse. Inatt blir första gången som jag inte sover i samma rum som Snuttman, konstig känsla. Imorgonkväll hämtar jag hem dem vid tåget igen, det känns skönt att de kommer hem och det är faktiskt lite härligt att få längta lite grann. Längta efter mina grabbar <3